Livshistorier

Det här är 3 stycken livhistorier om spelberoende och anhöriga som har sökt hjälp av oss. Två historier är om att vara spelberoende och en om att vara anhörig.

Vi vill poängtera att spelberoende och medberoende är olika från person till person och har det fått konsekvenser på livet bör du söka hjälp. 

 

Elin – Anhörig till en spelberoende

Jag och min sambo har varit tillsammans under många år. Under den här tiden har vårt förhållande både nått höga härliga höjder och många djupa dalar. Han har alltid varit den lugna och trygga punkten i mitt liv och vi har fortsatt att stanna kvar tillsammans trots de motgångar vi haft och stött på.

Orsakerna till de gånger vårt förhållande inte varit bra pratade vi aldrig riktigt ordentligt ut om, vi grälade och tjafsade och benade aldrig ut problemen vi hade utan sopade mest bara allt under mattan och gick vidare. En orsak till det handlade mycket om att vi inte kunde kommunicera bra med varandra, det var oerhört svårt att prata känslor och om hur man mådde. Jag provocerade ofta fram ett bråk bara för att få någon slags reaktion, oftast slutade dessa gräl med orden ”det är inget” och det kändes lönlöst att fortsätta.

Allt detta resulterade i en periodvis deppig och tråkig stämning mellan oss, vi båda mådde väldigt dåligt men vi gjorde aldrig något åt det. Det blev en slags ”verklighet” för mig att gå omkring och inte må bra. Om jag lyssnade noga på mig själv visste jag att detta var något som jag inte ville. Jag mådde inte bra, jag levde inte mitt liv på det sätt som jag önskade, jag var inte glad men jag var alldeles för svag och rädd för att göra något åt det. Jag valde bara att fortsätta leva i vårt kaos. Jag kände mig som en grå skugga som vandrade runt hemma och som inte blev sedd och bekräftad på det sätt jag ville.

Min sambo kände och hade väl ungefär samma känslor som mig i allt detta plus att han brottades med ofrivilliga sjukskrivningar, dålig hälsa, mindre social kontakt med sina vänner m.m.

Spel då? Ja visst kunde vi spela, köpa en trisslott då och då eller spela på hästar, sånt som inte alls är onormalt utan mer det som anses som en rolig grej eller ett roligt tidsfördriv, kanske kunde man ha tur och vinna lite pengar. Jag har aldrig haft skäl till att misstänka att spelandet varit ett problem då jag inte sett att han suttit och spelat ofta.

Om jag tittar tillbaka nu förstår jag att det fanns rätt tydliga signaler om att allt inte stod rätt till men jag såg dem inte då. När vi satt i soffan och kollade på tv så hade han väldigt ofta sin mobil vid sidan av sig som han då och då kollade på i smyg, det var långa toalettbesök, jag hittade kontanter hemma och detta var väldigt ovanligt eftersom vi bara använde kort, och hans mående i det stora hela då han avskärmade sig totalt, tröttheten och engagemanget i mig och i livet.

En kväll satte han sig ned och ville prata och han berättade då för mig att alla våra pengar var borta. Jag förstod ingenting, orden ekade i mitt huvud, var våra pengar borta?! Vi hade gemensam ekonomi men alla våra sparpengar hade han hand om på ett särskilt konto och jag kunde inte gå in och se hur mycket vi hade. Jag litade ju på honom och hade som sagt inte några skäl att misstänka att våra pengar skulle vara borta.

Han berättade att han spelat upp våra pengar. Precis alla känslor bubblade upp inom mig och det enda jag kunde tänka på var våra barn. Min reaktion var naturligtvis att jag tyckte att han var hemskt ansvarslös, egoistisk och dum. Hur i hela världen kunde han sätta oss i denna situation, jag kände mig fruktansvärt besviken och allt förtroende var borta. Min värld hade för en stund rasat samman och jag kände mig förnedrad och utnyttjad.

Jag tappade fattningen och bröt ihop. Jag kunde inte greppa situationen, jag grät och såg framför mig att vi inte hade råd att köpa mat till våra barn och hur all framtid bara spolades bort. Jag bestämde mig där och då att detta var droppen, nu skulle jag lämna honom och detta liv som jag stundtals inte kallade för lyckligt.

Jag sa till honom att han redan dagen därpå skulle kontakta en psykolog för nu var det dags att ta tag i alla problem, han skulle prata med någon utomstående, någon som han inte kände och inte hade en relation till för att verkligen kunna reda ut alla tankar och problem som fanns. Jag sa också att han skulle berätta detta för sin familj och att jag skulle berätta för min familj så att fler skulle få reda på vad som hade hänt och hur situationen såg ut. Jag ville inte vara ensam i detta.

Under en period levde vi i kaos och förtvivlan, ”räddningen” kom då han började gå på spelberoendemötena. Han var nästan i en slags eufori när han kom hem, han hade mött andra människor i liknande situationer och han hade fått berätta sin historia för andra som inte dömde honom. Han började öppna upp sig mer och mer för mig och kunde berätta varför han under lång tid mått dåligt och varför han börjat spela. Det kändes som att jag började träffa den riktiga personen som under många år gömt sig bakom en fasad som sakta men säkert börjat bryta ned honom.

Jag började gå på anhörigmötena, det bästa jag någonsin gjort. Jag fick ett varmt mottagande och kände mig lugn och trygg. Det tog ett tag för mig att inse mitt medberoende eftersom min självkänsla och energi då fortfarande var låg. Sakta men säkert så började jag se detta. Eftersom jag levde i det stundtals depressiva förhållandet började jag ju tro att det var ”normalt” och jag tog aldrig hand om mina egna känslor och tankar.

Nu vet jag att det är viktigt att prioritera mig själv och mitt välmående. Detta är tack vare fantastiska personer som lyssnat och kommit med bra råd som jag har kunnat ta till mig. Jag har sakta men säkert börja bygga upp mig själv igen till den person som jag verkligen vill vara. Jag är så otroligt tacksam för den hjälp vi får och för att jag får träffa alla underbara människor som delar med sig av sina berättelser.

Jag vet att det krävs tålamod, tid och arbete både med mig själv och med oss för att komma framåt. Jag som anhörig har faktiskt rätt att ställa krav på min sambo och jag vill aldrig komma tillbaka till det mående som vi hade.

Det är också viktigt att poängtera att den som har ett beroende också har ett krav på sig att berätta och öppna upp sig om hur den mår för sina närmaste eller den personen som står närmast, speciellt då man visat att man finns där och att man ställer upp. För mig är detta väldigt viktigt eftersom jag kan känna mig lugnare och säkrare. Det måste jobbas från båda håll.

Idag går det fortfarande upp och ned men det som är positivt är att jag kan se signalerna som han omedvetet sänder ut, och jag kan då konfrontera och fråga honom om detta. Utan dessa verktyg och tankar som vi fått på mötena hade jag nog inte vi varit lika välmående som jag är idag. Jag är evigt tacksam för alla engagerade personer i föreningen och jag kommer fortsätta gå på mötena så ofta jag bara kan.

En sista viktig tanke är att du som anhörig aldrig ska skämmas. Prata med någon du känner dig trygg med om din egna process, tankar och funderingar. Det är viktigt att ta hjälp och stöttning från alla håll och kanter. Det kan ta tid att inse sitt medberoende och det är till stor hjälp att få kunna komma till ett forum där du kan få prata av dig och framför allt inte bli dömd.

Det är bara du själv som kan bestämma och forma mitt liv så som du vill leva det.

Martin – Spelberoende 

Första kontakten jag fick med pengaspel var som 10 åring på båten över till Vasa vid spelautomaterna. Redan som 7 åring började jag spela kortspel och tyckte jag det var spännande och kände mig skicklig i det. När jag gick gymnasiet i Örnsköldsvik blev jag introducerad för Texas Hold `em och det var början på en långvarig destruktiv livsstil. Efter några månaders spelande började insatserna att öka och då började jag låna pengar av en spelvän för att fortsätta spela, för jag ville ju vinna tillbaka mina pengar och hade inga tankar om att lägga av. Så under 2- 3 års tid låg jag hela studiemedlet back varje månad.

När jag var 18 år flyttade jag ner till Göteborg, där hade jag nästan inga vänner som spelade så det blev mer festande och en del testande av droger. När jag som 21 åring flyttade till Stockholm tog jag upp mitt spelande igen och den här gången började jag spela på Casinot, nätet och hemma hos kompisar. Min gamle klasskamrat som jag jämt spelade och lånade pengar av bodde där. Så när privatlånen inte räckte till började jag ta sms-lån och sen började banklånen strömma in. Jag har alltid svalt min stolthet när det gäller gränser och sunt förnuft och mest bara kört på utan att se att konsekvenserna av mitt spelande och min livsstil började ta ett stort steg till ett liv i lögner, psykiskt må dåligt, smärta i kroppen, stress och så klart all tid som jag la på att fixa fram pengar samt all tankekraft kring spel.

När jag var 24 år blev det mer och mer nätspelande, de kändes skönt att isolera sig till en början och de kändes som ingen dömde mig, ja utan mig själv då. Så under en 2 års period gjorde jag inget annat än att se till att jag hade jobbet kvar så jag kunde ta nya lån för att kunna vinna tillbaka de ja förlorade. Hände också att jag vann pengar och då började jag bara spela hårdare och tappade mer och mer respekt för pengarnas värde. När jag inte kunde spela blev de alkohol, tabletter och narkotika för att hjälpa mig att glömma min ångest och mitt mående. Sista halvåret av mitt spelande var det mer och mer snabba spel som gällde och de var inte alls kul utan snarare ett tvångsmässigt beteende som tillslut tog slut när jag gick totalt in i vägen.

Då började jag gå till psykologer, livsstilsmottagningar och slutade spela och började ta tag i mina problem, men en sak jag inte gjorde var att erkänna att spelandet var den största boven i dramat och så efter ca 7 månader hamnade jag åter igen bakom datorn och började spela. Så fortsatte det under 2,5 årstid. Spelfri ett litet tag sen kom rösten som sa du kan hantera de, spela bara för den här lilla summan och sen var cirkeln igång igen.
Vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska spela för en summa men spelat för så mycket mer, likadant med tiden man satt upp har jag brutit varje gång. Jag anser att jag är en ärlig person men så länge jag har spelat har det inte varit så utan jag har ljugit för mina nära och kära och framför allt mig själv.

Jag flyttade upp till Umeå i slutet av Februari 2015, då hade jag återigen tagit återfall med mitt spelande men den här gången sökte jag hjälp på riktigt för mitt spelberoende. Det var på Umeå spelberoendeförening. Då fick jag äntligen träffa likasinnade som inte dömde mig utan istället var förstående och jag kunde mer och mer våga öppna upp känslor jag hade tryckt undan i åratal. De var en sån skön känsla att få träffa människor som själv hade problem kring sitt spelande, jag kom ihåg hur jag berättade för vänner och kära men fick alltid konstiga blickar och ett annat sorts bemötande som inte alls var förstående från deras sida.

Nu har jag gått här på föreningen i över 2 år. Har lyckats hålla mig spelfri, fått bra verktyg på vägen och börjat inse att det går att leva ett liv utan spel, lögner, förnekelser och att jag kan börja hantera mina känslor. Jag har också kunnat under den här perioden gått en återfallspreventions kurs och har sen dess hållit mig borta från droger. Är så tacksam för att jag själv vågade inse mitt problem och söka hjälp, det är det bästa som har hänt mig och mitt mående.

Nermin – Spelberoende 

För mig började det med nätpoker. Jag fastnade för det direkt och spelade för mer pengar än jag hade råd med. Det utvecklades till en känslomässig relation till spelet och jag ville få kickarna som vinsterna gav mig men också bekräftelse på att jag var en skicklig pokerspelare när jag vann turneringar och enskilda händer vid cash spelen.

När jag förlorade så kände jag ilska och frustration över mina dåliga beslut men också mot motspelarna och mot själva programmet, jag tyckte att det var riggat. Jag spenderade mer och mer tid framför datorn och efter ett tag så blev det enda jag gjorde på min fritid. När jag inte spelade så tänkte jag på spelet hela tiden.

Toleransnivån gick upp med tiden och jag började satsa mer och jag tog större risker för att få samma kick. Därför tog jag ett lån och spelade upp det och sen så tog jag nya lån. Jag försökte hela tiden vinna ikapp och hoppades på att storvinsten skulle komma så att allt skulle ordna sig.

Medans skulderna växte så växte ångesten och skammen över min ekonomiska situation. Jag använde spelet som ångestdämpande för att det var den enda lösningen jag såg. Jag skulle vinna nån gång tänkte jag, sen när jag spelade tänkte jag inte på mina ekonomiska problem utan jag var inne i spelet och kände ruset av att jaga vidare.

Det slutade med att jag nekades nya lån för att jag hade tagit för många…

Jag ville ge upp spelandet men kunde inte släppa tanken om att få en storvinst vilket gjorde att jagandet fortsatte trots negativa konsekvenser som mitt spelande gav mig. Sedan övergick jag till kasinospel och sportspel/beting. Det var då spel på mobilen började bli vanligt och jag plockade upp mobilen för att kolla resultat frenetiskt och ibland mitt i natten vaknade jag och kunde inte somna om utan att kolla nattens NHL resultat som jag hade spelat på. Med tiden så märkte jag hur respekten för pengar försvann, jag slutade bry mig om hur mycket jag spelade upp, kanske delvis för att allt var digitalt, det kändes inte som riktiga pengar… men det var det.

Jag har gjort väldigt många saker för att skaffa mig tillfälle och pengar för att spela.

Bland annat så har jag lånat pengar och ljugit vad jag ska ha de till, låtsats att jag inte var hemma för att jag inte ville avbryta en pokerturnering, spelat på toaletten där jag antingen låtsades göra mina behov eller duscha i en timme minst, spelat på mobilen under täcket med låg bakgrundsbelysning så att flickvännen som låg bredvid inte ska se, startat bråk för att kunna gå ifrån och spela, sjukanmält mig när jag inte varit sjuk och spelat, skjutit på att göra viktiga saker som att äta, städa, umgås med familj och vänner, få tillräckligt med sömn och min personliga hygien.

Just att skjuta fram på saker som ska göras har varit standard när jag valde att spela istället… just det jag valde, precis som jag idag väljer att inte spela och det har inte varit helt enkelt att hitta en väg ut men med hjälp av andra som har haft liknande erfarenheter så kunde jag hitta en väg att vandra med stöd och vägledning.

Viljan fanns där hos mig och spelberoendeföreningen visade mig vägen. Jag har i skrivande stund varit spelfri i mer än 2 år och 4 månader. Det har varit en mycket lärorik resa som har handlat om att lära mig varför det blev som det blev och förändra det som inte fungerat och förebygga eventuella återfall i framtiden. Jag är stolt och tacksam över att jag har lyckats att ta tillbaka kontrollen över mitt liv och jag har lärt mig att förändring är möjlig när det handlar om ett beroende och att jag alltid haft nyckeln till att inte spela okontrollerat och behövde bara hjälp av någon som visade mig rätt dörr.

Processen tar tid och det är inte så enkelt som att gå igenom en dörr, det är mer som att man går runt med en nyckelknippa och man lär sig nåt nytt för varje dörr man låser upp… sen efter att man har lärt sig hur förändringen genomförs handlar det mycket om att påminna sig själv om att inte göra om tidigare misstag.

 

 

 

 

Nyckelord: Spelberoende livshistoria: Erfarenhet av spelberoende: spelberoende life story:  spelmissbruk: Spelmissbrukares vardag: spelmissbrukare livshistoria: Ta sig ur ett spelmissbruk: Livshistoria kring spelberoende: Livshistoria anhörig spelberoende, Livshistoria medberoende spelberoende, anhörig till spelberoende, anhörig spelberoende life story, medberoende spelberoende life story,